Att avsluta ett projekt och påbörja ett nytt

Sedan i onsdags ställer jag och Magdalena Stål ut fotografier i Café Mineurs trivsamma källarlokaler i Gamla Stan. Samtliga bilder är tagna under vår expedition i Filippinerna tidigare i år och hela arbetet med utställningen känns lite som ett bokslut för ett projekt som nu har pågått ganska länge. Om jag minns rätt började vi nämligen diskutera möjligheter att få visa upp bilderna redan i februari när flygbiljetterna bokades, alltså nästan ett halvår innan avresan. Det gör det extra roligt att nu få se dem pryda väggarna på en plats där flera av resplanerna faktiskt smiddes!

En snabbtitt på den betrodda vädersajten yr.no säger mig att det idag är mellan 25 och 30 grader varmt i landet med de över 7000 öarna. Ungefär som när vi var där i juli och augusti, alltså. Samtidigt rusar Sverige obevekligt vidare mot långkalsongstider. En färgsprakande höst är på väg att övergå i gråvinter, klockorna är tillbakavridna och Kung Bore har redan vågat visa sitt frostbitna tryne. Själv rusar jag också, men i snävare cirklar och iklädd illasittande tights. Sedan en tid tillbaka följer jag ett maratonträningsprogram och mina löprundor präglas numera allt oftare av halka, snor och isbitar i skägget. Men när jag drattar på arslet för tredje gången och sista backen upp till porten känns oövervinnelig så sitter det fint att kunna drömma sig tillbaka till en solstol och ett glas färskpressad mangojuice på en strand inklämd mellan dimhöljda berg.

Utställningen pågår 10/11-24/11 på Café Mineur, Stora Nygatan 31 i Stockholm. Titta gärna förbi i samband med en lunch eller fika, Mineurerna är bland annat ena baddare på att svänga ihop smarriga baguetter!

Greenwich Mean Time +8

Filippinerna är ett land som befolkas av barn.
Smutsiga, trasiga, hungriga, fattiga, modiga, stolta och helt vanliga barn.

Min avsikt är inte att publicera ännu ett tårdrypande vittnesmål från en plats på andra sidan jorden som präglas av misär och svårigheter. Visst stämmer det att Filippinerna lider av korruption, fattigdom, prostitution och annat elände (bara i huvudstaden Manila uppskattar man att det finns ungefär 60 000 gatubarn), men bland alla de bilder jag tog under vårt månadslånga besök har det faktiskt varit svårt att vaska fram tre som inte föreställer skrattande, lekande barn. Barn som avslappnat tjoar och spexar framför kameran. Vart vi än begav oss i landet så möttes vi av ungar vars ansikten sken som om de bodde i självaste Bullerbyn … och inte alls i skitiga skjul med papperstunna väggar i gränder som stank av rutten mat och avlopp.

Jag tror inte att dessa barn har utrustats med någon sorts övermänsklig inre styrka, en unik förmåga att kunna lägga sorgerna åt sidan, kämpa vidare och se ljus i allt det mörka. De är inte annorlunda än barn i Sverige, USA, Sydafrika eller någon annanstans i världen. Det handlar om att de helt enkelt inte har något annat val.

Magandang gabi (Go’kväll)

Jag har inte glömt er, min trogna trehövdade läsarskara. Men så länge elektriciteten fallerar ett par gånger om dagen och uppkopplingen på det lokala internetcaféet pendlar mellan noll och snigelfart så kommer det även fortsättningsvis att dröja ett tag mellan mina inlägg.

Sedan snart två veckor tillbaka befinner vi oss i Filippinerna – spökapornas, tuppfäktningarnas och de kritvita strändernas land (nej, jag har inte tagit några bilder av tuppfajter – det är inget för en bräcklig gräsätares ögon). Filippinerna är ett relativt enkelt land att resa i. Eftersom nästan alla här talar utmärkt engelska har jag tämligen lätt att göra mig förstådd på min hemmagjorda blandning av västgötska och väl valda citat ur amerikanska filmer. Här kommer lite breaking news: i veckan som gått har jag äntligen gjort de fyra utedyk som utgör sista etappen av min dykutbildning och kan härmed officiellt bocka av den utmaning jag antog hemma i Stockholm för snart över en och en halv månad sedan!

I övrigt tänker jag tills vidare fatta mig kort: jag lever, frodas och har det förbaskat bra.