Hur många dagar har en blogg?

Även om man kan tro det, så har min tillvaro inte alls varit händelselös den senaste tiden. Jag har tvärtom varit mycket aktiv och hunnit med en hel del utöver mina vanliga rutiner. Givna hästar har skådats i munnen, grisar har köpts i säckar och blå skåp har nyttjats till helt andra saker än vad de var snickrade för. Men en bragd är särskilt värd att uppmärksammas och lovsjungas kring lägereldarna nu i sommar.

Historien börjar med den här bloggens ursprungliga syfte. När jag skrev ned det hade jag just sagt upp mig från mitt dåvarande jobb och gett mig själv i uppdrag att hitta ett nytt på hundra dagar. Och idag är saken biff. Tidplanen höll inte, men efter cirka tvåhundrafyrtio dagar sprängde jag äntligen målsnöret och klev stolt upp på prispallen med ett signerat anställningskontrakt i näven. Sedan slutet av januari håller jag nämligen till här.

Det jag saknade allra mest förut var att få utlopp för min kreativitet. Men som copywriter på Sveriges tredje största kommunikationsbyrå får jag nu vara kreativ nästan precis jämt. Det känns rent ut sagt skitbra. Och med de orden sätter jag faktiskt punkt för detta kapitel eftersom jag har för avsikt att inte skriva något mer om mitt jobb här.

Men vad göra på fritiden när man har börjat försörja sig på sitt stora intresse? Luta sig tillbaka i länsstolen och rulla tummarna eller modigt höja blicken och börja planera nya hjältedåd? För er som känner mig kan svaret tyckas självklart. Trots det har jag beslutat att ge mig själv en ny utmaning. Vad det blir vet jag ännu inte. Men Hundra dagar kommer alltså att leva vidare och till dess att nästa uppdrag är spikat fortsätter jag att blogga utan mål och mening… Ni kommer med andra ord inte att märka någon större skillnad.

Att avsluta ett projekt och påbörja ett nytt

Sedan i onsdags ställer jag och Magdalena Stål ut fotografier i Café Mineurs trivsamma källarlokaler i Gamla Stan. Samtliga bilder är tagna under vår expedition i Filippinerna tidigare i år och hela arbetet med utställningen känns lite som ett bokslut för ett projekt som nu har pågått ganska länge. Om jag minns rätt började vi nämligen diskutera möjligheter att få visa upp bilderna redan i februari när flygbiljetterna bokades, alltså nästan ett halvår innan avresan. Det gör det extra roligt att nu få se dem pryda väggarna på en plats där flera av resplanerna faktiskt smiddes!

En snabbtitt på den betrodda vädersajten yr.no säger mig att det idag är mellan 25 och 30 grader varmt i landet med de över 7000 öarna. Ungefär som när vi var där i juli och augusti, alltså. Samtidigt rusar Sverige obevekligt vidare mot långkalsongstider. En färgsprakande höst är på väg att övergå i gråvinter, klockorna är tillbakavridna och Kung Bore har redan vågat visa sitt frostbitna tryne. Själv rusar jag också, men i snävare cirklar och iklädd illasittande tights. Sedan en tid tillbaka följer jag ett maratonträningsprogram och mina löprundor präglas numera allt oftare av halka, snor och isbitar i skägget. Men när jag drattar på arslet för tredje gången och sista backen upp till porten känns oövervinnelig så sitter det fint att kunna drömma sig tillbaka till en solstol och ett glas färskpressad mangojuice på en strand inklämd mellan dimhöljda berg.

Utställningen pågår 10/11-24/11 på Café Mineur, Stora Nygatan 31 i Stockholm. Titta gärna förbi i samband med en lunch eller fika, Mineurerna är bland annat ena baddare på att svänga ihop smarriga baguetter!

Bland skenfrukter och antioxidanter

Den senaste tiden har jag fotograferat ätbara motiv åt ett företag i hälsokostbranschen.
Som exemplen ovan visar handlar det bland annat om nypon, blåbär och ett te som innehåller björkblad, åkerfräken och annat göttigt. Faktum är att nästan alla produkter min uppdragsgivare saluför kommer från vilda växter, varav många går att finna bakom närmaste husknut. Om man inte bor på Kungsholmen, vill säga. Vare sig man vill äta eller fotografera dessa i färskt tillstånd måste man i så fall först sätta på sig promenadbyxorna och stövla iväg en bra bit hemifrån. Kanske riskerar man i samma veva också att få hela trynet fullt av blåbärsfläckar som aldrig går bort och blödande köttsår från nyponbusktaggar…
Men det är givetvis ingenting en utpräglad friluftsmänniska som jag behöver oroa mig för.

Arg, nedsnorad och kaffesugen

Johan Strömvall Hammarstedt

Musikern, skivbolagsdirektören och antiförfattaren Johan Strömvall Hammarstedt har i dagarna släppt boken “Att förhäxa och förhåna, att provocera och uttråka” som innehåller ett urval av hans dikter från de senaste fyra åren. När jag träffar honom bara någon vecka innan för att ta en bild till omslaget är han mitt uppe i en nätdebatt som blossat upp efter att han publicerat ett kritiskt blogginlägg omfattande allt från snorsugsfilter till defekta porttelefoner, Sverigedemokraternas växande stöd och destruktiva vinstintressen inom vård och skola. Dottern Mädchen, som är sjuk, snörvlar och lyssnar fascinerat på farsgubbens utläggningar. Jag har ännu inte haft möjlighet att få läsa diktsamlingen, men om jag känner Johan rätt så är den välformulerad och sparkar i många riktningar. Framför allt uppåt.

“Att förhäxa och förhåna, att provocera och uttråka” ges ut av Flacon Recordings. Smakprov på Johans texter hittar du här. Och givetvis har ingen tobak nyttjats i flickebarnets närvaro.

Make like a tree?

Cradle to Cradle uppmanar oss att efterlikna naturens kretslopp och helt eliminera sopor som koncept. Vad sägs till exempel om komposterbara kläder eller glasspapper som smälter i rumstemperatur och innehåller växtfrön?

För ett par månader sedan besökte jag på uppdrag av tidningen Camino en kombinerad föreläsning, modevisning och workshop på Konstfack i Stockholm. Evenemangets huvudattraktion, den tyske kemiprofessorn Michael Braungart, klassas som något av en miljöns superhjälte. Tillsammans med arkitekten William McDonough har han grundat Cradle to Cradle, ett grönt framtidskoncept som siktar högt.

Enligt Braungart är de insatser som görs idag för att minska vår negativa miljöpåverkan oinspirerande och uddlösa. Och visst känns det överlag som att dagens tänk mest handlar om att generera lite färre (men väldigt välsorterade) sopor, skära ned på giftutsläppen med några futtiga procent och… ja, helt enkelt trista regler och begränsningar som i slutändan ändå på sin höjd bara gör oss lite mindre dåliga? Världen skenar i motsatt riktning och vi måste våga sätta målen högre än vid någon sorts lam skadereducering. Vi behöver fokusera på att lämna positiva ekologiska avtryck… eller inga avtryck alls.

Kan Cradle to Cradle vara lösningen på världens miljöproblem?

Camino nr 18 som innehåller mina bilder från tillställningen och Johanna Ståls intervju med Michael Braungart finns snart ute i butik!

Robyn – Dancehall Queen

Robyn på Popaganda 2010

Första dagen av årets Popaganda (27-28 augusti) avslutades med en svettig, sprattlande urladdning som fick festivalbesökare av alla sorter att släppa taget om sin svindyra miniatyrölflaska och rusa ut från serveringsområdet för att ge sig hän i ett böljande människohav av eufori och… jo, jag tror minsann att det var stolthet som lyste i mångas ögon. Robyn verkar onekligen gå hem i alla läger sedan fem-sex år tillbaka. Finns det någon i detta land som missunnar henne den framgång hon upplever såväl på hemmaplan som på andra sidan Atlanten? Inte vad jag vet. Det känns som att alla har följt hennes utveckling och kan historien om hur hon har kämpat, gått sin egen väg och med hjälp av talang och hårt arbete tagit sig till den position hon har idag. Alla gillar Robyn helt enkelt.

Vad gäller hennes klädstil, däremot… Tänk om jag skulle ta på mig en sån liten jacka? Hur skulle det se ut? Ja, det får vi aldrig veta.