Fredrik Stål skriver och plåtar sig genom en tillvaro som immigrerad västgöte i Stockholm.
Bonden har turen att gästas av Otur.
Ikväll spelar eleganta popstjärnan Otur på Bonden Bar i Stockholm! Bilden ovan togs under en ljummen junikväll inte helt olik denna och jag kan varmt rekommendera er att bege er dit för att svänga era lurviga till ett soundtrack som passar årstiden ypperligt. Vi ses där!
P.S. Här kan ni lyssna på ett smakprov från Oturs kommande album och se fler av mina otursbilder. D.S.
Lägg inte band på mig, Bovallstrand.
I helgen drog jag västerut för att spendera tid med min familj. Förutom att agera flytthjälp, spela Nintendo 64 och inmundiga den obligatoriska pizzan (Trollhättans kebabsås har för närvarande 1153 fans på facebook) hann jag även med en avstickare till kusten tillsammans med mina två bröder. Jag mådde som en ingift prins från Ockelbo! Barndomens somrar med solvarma klippor, vita badskor och messmörsmackor i kylväska gjorde sig starkt påminda.
Samtidigt infann sig som en måsskit på kulglassen en annan flyktig men välbekant känsla. Det är ju något visst med att återvända till sina geografiska rötter; att besöka platser som man har tillbringat en betydande del av sitt liv på. Rätt vad det är kan man råka falla tillbaka i sitt gamla jag och glömma allt som har hänt sedan man gav sig av därifrån. På både gott och ont.
Foto: Magdalena Stål
Goddag!
Förra veckan påbörjade jag en dykutbildning av typ PADI Open Water Diver. Än så länge har jag bara hunnit med en teorilektion och ett poolpass, men jag ser fram emot att vid kursens slut vara certifierad att dyka ned till max 18 meters djup och kunna konversera hjälpligt på fem av de vanligast förekommande fiskspråken i Stilla havet.
Poolpass nummer ett gick ut på att jag och mina kurskamrater med kamratligt våld drogs ned till botten på en 4,5 meter djup hoppbassäng. Där nere skulle vi under ledning av instruktör utföra diverse övningar, som i stora drag handlade om att lära sig försvar mot de olika sorters fiskangrepp man kan råka ut för. Eftersom jag hyperventilerade större delen av tiden och gled in i någon sorts undervattensrus orsakat av syrebrist så är mina minnen från denna kväll höljda i ett klorluktande dunkel.
Om någon av er fyra som läser den här bloggen har dykcertifikat sedan tidigare så får ni gärna komma med tips inför mitt första utomhusdyk!
”Nu ska vi bli snäppet allvarligare här i Knesset.”
Så brukade Kristian Luuk säga i mitt gamla favoritprogram från mitten av nittiotalet. Det år jag kanske allra främst förknippar med minnen av Luuk och hans pratsjuka paneldeltagare är 1995, det som sedan kom att bli Tobleroneaffärens år. På den tiden hade vår nu så folkkäre programledare fortfarande en hel del hår i behåll, skivförsäljningen blomstrade ännu ohotad och en femtonårig pojke med hålfotsinlägg och nyligen havererad bordtenniskarriär satt hemma i sina föräldrars källare i Trollhättan och njöt av den kortvariga aktning han uppnått genom att vara först i klassen med att skaffa page.
Några år efter Luuks genombrott i tv-rutan, närmare exakt 1998, knådade samme unge man fram de skulpturer ni ser nedan till ett soundtrack bestående av Warp-techno, triphop och Ralph Lundstens meditationskassetter. Glädjen som sprungit ur forna frisyrrelaterade framgångar hade sedan länge förbytts i ett klädsamt svårmod. Pagen hade förvandlats till en mohikanliknande skapelse hämtad från Marvels serievärld och fått sällskap av nitar, näsringar och en allt annat än munter uppsyn. Han hade drabbats av keramikdjävulen och tillbringade ofta flera timmar efter skoldagens slut i Magnus Åbergsgymnasiets sal avsedd för drejning och krukmakeri.
Anno 1998.
Såhär i efterhand minns jag inte vad jag hade emot att ge figurerna armar och ben, men jag antar att det fanns en poäng med att utelämna dessa. Ett syfte så djupt att det enbart kan utläsas och förstås av en bekymrad 18-åring som överkonsumerar rökelse, tapetserar väggarna med sammetsdraperier och lusläser böcker om ockultism, magiska ritualer och ond bråd död.
Det har hänt mycket sedan dess. Jag har avslutat mitt medlemskap i Dragon Rouge, skänkt bort mina jongleringsbollar och slutat citera Anton LaVey i tid och otid. Utan att på något sätt vilja förringa mitt yngre jag eller de människor som är hängivna den estetik och de idéer som har nämnts här, betraktar jag nu sedan länge denna period av mitt liv som över. De senaste åren har jag inte ens sneglat mot secondhand-butikernas tidigare så lockande drivor av till synes orörda Dean R. Koontz-böcker. Och så trodde jag att det skulle förbli. Fram till häromdagen, då jag helt omedvetet råkade köpa en deoderant av modell roll-on med namnet Mystic Scent på Ica. Ren slump? Inte en chans i helvetet. Detta kan bara betyda en sak – mörkret finns fortfarande inom mig och kommer snart att ge sig till känna i form av ett oövervinneligt begär efter keramiskt hantverk. Kavaletten kallar. Cirkeln måste slutas.
Så gräv fram ditt gamla ex av Necronomicon, släng på en Portishead-platta och tänd minst två pinnar rökelse från Indiska. För nu ska vi bli snäppet allvarligare här i Knesset.
Kära folkmassa.
I ett försök att avdramatisera det så viktiga första inlägget har jag valt att sätta en ordvits som rubrik och ägna resten av utrymmet åt en bild på en Gotlandsstövare. I och med det kan jag konstatera att denna blogg går en ljus framtid till mötes. Från och med nu kan det bara bli mindre förvirrande! Eller…?