Om barnfotografering och vilka minnen vi väljer att bevara

Något jag gärna skulle ägna mig mer åt är barnfotografering. Men personligen är jag inte särskilt förtjust i de där superstajlade studiobilderna som man ser lite varstans. Du vet, bilder där man har spökat ut lille Gösta i fluga och nystrukna finkläder som han annars aldrig skulle bära? Och låter honom titta upp pillemariskt ur en emaljhink som står noggrant utplacerad på en fluffig fårskinnsfäll?

Denna estetik verkar ha slagit stort, men själv har jag aldrig fastnat för den. Varken som förälder eller som fotograf. Jag vill hellre försöka berätta en historia genom att fotografera barnet i naturliga situationer och miljöer. Dokumentärt, ostylat och – förhoppningsvis – personligt. Kanske i barnrummet tillsammans med favoritleksaken, eller i trädgården med ett husdjur. Hellre med hallonsylt kvar runt munnen än att vardagen och livet helt retuscheras bort till förmån för en uppenbart iscensatt verklighet.

Känn efter. Vad vill du få ut av att låta ditt barn fotograferas? När jag funderar på vad jag själv strävar efter i mitt fotograferande så är svaret ganska enkelt. Men alla är vi givetvis olika.

Vill du föreviga en tid i ditt barns liv, ett utsnitt ur hans eller hennes barndom? Kanske en promenad i skogen med din treåriga knatte som just nu älskar pärlplattor och vägrar lämna huset utan sin urtvättade Bamse-keps?

Eller är du främst ute efter att bevara minnet av den dagen då ni besökte en fotostudio? 😉

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.