Filippinerna är ett land som befolkas av barn.
Smutsiga, trasiga, hungriga, fattiga, modiga, stolta och helt vanliga barn.
Min avsikt är inte att publicera ännu ett tårdrypande vittnesmål från en plats på andra sidan jorden som präglas av misär och svårigheter. Visst stämmer det att Filippinerna lider av korruption, fattigdom, prostitution och annat elände (bara i huvudstaden Manila uppskattar man att det finns ungefär 60 000 gatubarn), men bland alla de bilder jag tog under vårt månadslånga besök har det faktiskt varit svårt att vaska fram tre som inte föreställer skrattande, lekande barn. Barn som avslappnat tjoar och spexar framför kameran. Vart vi än begav oss i landet så möttes vi av ungar vars ansikten sken som om de bodde i självaste Bullerbyn … och inte alls i skitiga skjul med papperstunna väggar i gränder som stank av rutten mat och avlopp.
Jag tror inte att dessa barn har utrustats med någon sorts övermänsklig inre styrka, en unik förmåga att kunna lägga sorgerna åt sidan, kämpa vidare och se ljus i allt det mörka. De är inte annorlunda än barn i Sverige, USA, Sydafrika eller någon annanstans i världen. Det handlar om att de helt enkelt inte har något annat val.