det går allt för långt mellan uppläggen herr Karlsson, se till att få lite fart på bloggen nu för du har sköna foton
Ahoj mister Karlsson.
Jag håller med ovanstående inlägg från mister Jens, att dina inlägg ter sig allt mer sällan.
Sen kan du ju slänga iväg ett mail någon gång då och då, så jag får höra vad som simmar i dina farvatten.
Nu undrar du säkert, varför jag inte tar initiativet själv och mailar dig. Mitt svar blir som sådant, att eftersom ingen annan skriver till mig, så har jag lagt ner hela processen med att ens försöka att dela med mig av mina underliga äventyr annorstädes, bortomstädes.
Ahoj.
Ni har givetvis rätt, mina herrar. Och jag ska bättra mig.
Marcus: Jag förstår att det kan bli ensamt där borta i bunkern. Men du har ju lämnat oss gamla kamrater i sticket och valt att frottera dig med kängurur och krokodiler istället. Hur tror du att det känns? Efter ett och ett halvt år är såren fortfarande färska. Jag och Erik går gråtande genom Jakobsbergs gator och hoppas att allt bara är en lång mardröm. Att du när som helst ska hoppa fram bakom en husknut med ett kärnfullt ”Ahoj!” och berätta att du suttit gömd bakom disken inne på Ekmyrans hela tiden. Fast nu börjar jag förstå att det inte kommer att hända. Jag skriver till dig snart. Amen.
det går allt för långt mellan uppläggen herr Karlsson, se till att få lite fart på bloggen nu för du har sköna foton
Ahoj mister Karlsson.
Jag håller med ovanstående inlägg från mister Jens, att dina inlägg ter sig allt mer sällan.
Sen kan du ju slänga iväg ett mail någon gång då och då, så jag får höra vad som simmar i dina farvatten.
Nu undrar du säkert, varför jag inte tar initiativet själv och mailar dig. Mitt svar blir som sådant, att eftersom ingen annan skriver till mig, så har jag lagt ner hela processen med att ens försöka att dela med mig av mina underliga äventyr annorstädes, bortomstädes.
Ahoj.
Ni har givetvis rätt, mina herrar. Och jag ska bättra mig.
Marcus: Jag förstår att det kan bli ensamt där borta i bunkern. Men du har ju lämnat oss gamla kamrater i sticket och valt att frottera dig med kängurur och krokodiler istället. Hur tror du att det känns? Efter ett och ett halvt år är såren fortfarande färska. Jag och Erik går gråtande genom Jakobsbergs gator och hoppas att allt bara är en lång mardröm. Att du när som helst ska hoppa fram bakom en husknut med ett kärnfullt ”Ahoj!” och berätta att du suttit gömd bakom disken inne på Ekmyrans hela tiden. Fast nu börjar jag förstå att det inte kommer att hända. Jag skriver till dig snart. Amen.