Make like a tree?

Cradle to Cradle uppmanar oss att efterlikna naturens kretslopp och helt eliminera sopor som koncept. Vad sägs till exempel om komposterbara kläder eller glasspapper som smälter i rumstemperatur och innehåller växtfrön?

För ett par månader sedan besökte jag på uppdrag av tidningen Camino en kombinerad föreläsning, modevisning och workshop på Konstfack i Stockholm. Evenemangets huvudattraktion, den tyske kemiprofessorn Michael Braungart, klassas som något av en miljöns superhjälte. Tillsammans med arkitekten William McDonough har han grundat Cradle to Cradle, ett grönt framtidskoncept som siktar högt.

Enligt Braungart är de insatser som görs idag för att minska vår negativa miljöpåverkan oinspirerande och uddlösa. Och visst känns det överlag som att dagens tänk mest handlar om att generera lite färre (men väldigt välsorterade) sopor, skära ned på giftutsläppen med några futtiga procent och… ja, helt enkelt trista regler och begränsningar som i slutändan ändå på sin höjd bara gör oss lite mindre dåliga? Världen skenar i motsatt riktning och vi måste våga sätta målen högre än vid någon sorts lam skadereducering. Vi behöver fokusera på att lämna positiva ekologiska avtryck… eller inga avtryck alls.

Kan Cradle to Cradle vara lösningen på världens miljöproblem?

Camino nr 18 som innehåller mina bilder från tillställningen och Johanna Ståls intervju med Michael Braungart finns snart ute i butik!

Robyn – Dancehall Queen

Robyn på Popaganda 2010

Första dagen av årets Popaganda (27-28 augusti) avslutades med en svettig, sprattlande urladdning som fick festivalbesökare av alla sorter att släppa taget om sin svindyra miniatyrölflaska och rusa ut från serveringsområdet för att ge sig hän i ett böljande människohav av eufori och… jo, jag tror minsann att det var stolthet som lyste i mångas ögon. Robyn verkar onekligen gå hem i alla läger sedan fem-sex år tillbaka. Finns det någon i detta land som missunnar henne den framgång hon upplever såväl på hemmaplan som på andra sidan Atlanten? Inte vad jag vet. Det känns som att alla har följt hennes utveckling och kan historien om hur hon har kämpat, gått sin egen väg och med hjälp av talang och hårt arbete tagit sig till den position hon har idag. Alla gillar Robyn helt enkelt.

Vad gäller hennes klädstil, däremot… Tänk om jag skulle ta på mig en sån liten jacka? Hur skulle det se ut? Ja, det får vi aldrig veta.

Greenwich Mean Time +8

Filippinerna är ett land som befolkas av barn.
Smutsiga, trasiga, hungriga, fattiga, modiga, stolta och helt vanliga barn.

Min avsikt är inte att publicera ännu ett tårdrypande vittnesmål från en plats på andra sidan jorden som präglas av misär och svårigheter. Visst stämmer det att Filippinerna lider av korruption, fattigdom, prostitution och annat elände (bara i huvudstaden Manila uppskattar man att det finns ungefär 60 000 gatubarn), men bland alla de bilder jag tog under vårt månadslånga besök har det faktiskt varit svårt att vaska fram tre som inte föreställer skrattande, lekande barn. Barn som avslappnat tjoar och spexar framför kameran. Vart vi än begav oss i landet så möttes vi av ungar vars ansikten sken som om de bodde i självaste Bullerbyn … och inte alls i skitiga skjul med papperstunna väggar i gränder som stank av rutten mat och avlopp.

Jag tror inte att dessa barn har utrustats med någon sorts övermänsklig inre styrka, en unik förmåga att kunna lägga sorgerna åt sidan, kämpa vidare och se ljus i allt det mörka. De är inte annorlunda än barn i Sverige, USA, Sydafrika eller någon annanstans i världen. Det handlar om att de helt enkelt inte har något annat val.

Magandang gabi (Go’kväll)

Jag har inte glömt er, min trogna trehövdade läsarskara. Men så länge elektriciteten fallerar ett par gånger om dagen och uppkopplingen på det lokala internetcaféet pendlar mellan noll och snigelfart så kommer det även fortsättningsvis att dröja ett tag mellan mina inlägg.

Sedan snart två veckor tillbaka befinner vi oss i Filippinerna – spökapornas, tuppfäktningarnas och de kritvita strändernas land (nej, jag har inte tagit några bilder av tuppfajter – det är inget för en bräcklig gräsätares ögon). Filippinerna är ett relativt enkelt land att resa i. Eftersom nästan alla här talar utmärkt engelska har jag tämligen lätt att göra mig förstådd på min hemmagjorda blandning av västgötska och väl valda citat ur amerikanska filmer. Här kommer lite breaking news: i veckan som gått har jag äntligen gjort de fyra utedyk som utgör sista etappen av min dykutbildning och kan härmed officiellt bocka av den utmaning jag antog hemma i Stockholm för snart över en och en halv månad sedan!

I övrigt tänker jag tills vidare fatta mig kort: jag lever, frodas och har det förbaskat bra.

Bonnröta!

Otur
Bonden har turen att gästas av Otur.

Ikväll spelar eleganta popstjärnan Otur på Bonden Bar i Stockholm! Bilden ovan togs under en ljummen junikväll inte helt olik denna och jag kan varmt rekommendera er att bege er dit för att svänga era lurviga till ett soundtrack som passar årstiden ypperligt. Vi ses där!

P.S. Här kan ni lyssna på ett smakprov från Oturs kommande album och se fler av mina otursbilder. D.S.

West Side Story

Lägg inte band på mig, Bovallstrand.

I helgen drog jag västerut för att spendera tid med min familj. Förutom att agera flytthjälp, spela Nintendo 64 och inmundiga den obligatoriska pizzan (Trollhättans kebabsås har för närvarande 1153 fans på facebook) hann jag även med en avstickare till kusten tillsammans med mina två bröder. Jag mådde som en ingift prins från Ockelbo! Barndomens somrar med solvarma klippor, vita badskor och messmörsmackor i kylväska gjorde sig starkt påminda.

Samtidigt infann sig som en måsskit på kulglassen en annan flyktig men välbekant känsla. Det är ju något visst med att återvända till sina geografiska rötter; att besöka platser som man har tillbringat en betydande del av sitt liv på. Rätt vad det är kan man råka falla tillbaka i sitt gamla jag och glömma allt som har hänt sedan man gav sig av därifrån. På både gott och ont.

Positiv flytkraft


Foto: Magdalena Stål

Goddag!
Förra veckan påbörjade jag en dykutbildning av typ PADI Open Water Diver. Än så länge har jag bara hunnit med en teorilektion och ett poolpass, men jag ser fram emot att vid kursens slut vara certifierad att dyka ned till max 18 meters djup och kunna konversera hjälpligt på fem av de vanligast förekommande fiskspråken i Stilla havet.

Poolpass nummer ett gick ut på att jag och mina kurskamrater med kamratligt våld drogs ned till botten på en 4,5 meter djup hoppbassäng. Där nere skulle vi under ledning av instruktör utföra diverse övningar, som i stora drag handlade om att lära sig försvar mot de olika sorters fiskangrepp man kan råka ut för. Eftersom jag hyperventilerade större delen av tiden och gled in i någon sorts undervattensrus orsakat av syrebrist så är mina minnen från denna kväll höljda i ett klorluktande dunkel.

Om någon av er fyra som läser den här bloggen har dykcertifikat sedan tidigare så får ni gärna komma med tips inför mitt första utomhusdyk!

På vinden kan ingen höra er skrika

”Nu ska vi bli snäppet allvarligare här i Knesset.”

Så brukade Kristian Luuk säga i mitt gamla favoritprogram från mitten av nittiotalet. Det år jag kanske allra främst förknippar med minnen av Luuk och hans pratsjuka paneldeltagare är 1995, det som sedan kom att bli Tobleroneaffärens år. På den tiden hade vår nu så folkkäre programledare fortfarande en hel del hår i behåll, skivförsäljningen blomstrade ännu ohotad och en femtonårig pojke med hålfotsinlägg och nyligen havererad bordtenniskarriär satt hemma i sina föräldrars källare i Trollhättan och njöt av den kortvariga aktning han uppnått genom att vara först i klassen med att skaffa page.

Några år efter Luuks genombrott i tv-rutan, närmare exakt 1998, knådade samme unge man fram de skulpturer ni ser nedan till ett soundtrack bestående av Warp-techno, triphop och Ralph Lundstens meditationskassetter. Glädjen som sprungit ur forna frisyrrelaterade framgångar hade sedan länge förbytts i ett klädsamt svårmod. Pagen hade förvandlats till en mohikanliknande skapelse hämtad från Marvels serievärld och fått sällskap av nitar, näsringar och en allt annat än munter uppsyn. Han hade drabbats av keramikdjävulen och tillbringade ofta flera timmar efter skoldagens slut i Magnus Åbergsgymnasiets sal avsedd för drejning och krukmakeri.


Anno 1998.

Såhär i efterhand minns jag inte vad jag hade emot att ge figurerna armar och ben, men jag antar att det fanns en poäng med att utelämna dessa. Ett syfte så djupt att det enbart kan utläsas och förstås av en bekymrad 18-åring som överkonsumerar rökelse, tapetserar väggarna med sammetsdraperier och lusläser böcker om ockultism, magiska ritualer och ond bråd död.

Det har hänt mycket sedan dess. Jag har avslutat mitt medlemskap i Dragon Rouge, skänkt bort mina jongleringsbollar och slutat citera Anton LaVey i tid och otid. Utan att på något sätt vilja förringa mitt yngre jag eller de människor som är hängivna den estetik och de idéer som har nämnts här, betraktar jag nu sedan länge denna period av mitt liv som över. De senaste åren har jag inte ens sneglat mot secondhand-butikernas tidigare så lockande drivor av till synes orörda Dean R. Koontz-böcker. Och så trodde jag att det skulle förbli. Fram till häromdagen, då jag helt omedvetet råkade köpa en deoderant av modell roll-on med namnet Mystic Scent på Ica. Ren slump? Inte en chans i helvetet. Detta kan bara betyda en sak – mörkret finns fortfarande inom mig och kommer snart att ge sig till känna i form av ett oövervinneligt begär efter keramiskt hantverk. Kavaletten kallar. Cirkeln måste slutas.

Så gräv fram ditt gamla ex av Necronomicon, släng på en Portishead-platta och tänd minst två pinnar rökelse från Indiska. För nu ska vi bli snäppet allvarligare här i Knesset.