Att avsluta ett projekt och påbörja ett nytt

Sedan i onsdags ställer jag och Magdalena Stål ut fotografier i Café Mineurs trivsamma källarlokaler i Gamla Stan. Samtliga bilder är tagna under vår expedition i Filippinerna tidigare i år och hela arbetet med utställningen känns lite som ett bokslut för ett projekt som nu har pågått ganska länge. Om jag minns rätt började vi nämligen diskutera möjligheter att få visa upp bilderna redan i februari när flygbiljetterna bokades, alltså nästan ett halvår innan avresan. Det gör det extra roligt att nu få se dem pryda väggarna på en plats där flera av resplanerna faktiskt smiddes!

En snabbtitt på den betrodda vädersajten yr.no säger mig att det idag är mellan 25 och 30 grader varmt i landet med de över 7000 öarna. Ungefär som när vi var där i juli och augusti, alltså. Samtidigt rusar Sverige obevekligt vidare mot långkalsongstider. En färgsprakande höst är på väg att övergå i gråvinter, klockorna är tillbakavridna och Kung Bore har redan vågat visa sitt frostbitna tryne. Själv rusar jag också, men i snävare cirklar och iklädd illasittande tights. Sedan en tid tillbaka följer jag ett maratonträningsprogram och mina löprundor präglas numera allt oftare av halka, snor och isbitar i skägget. Men när jag drattar på arslet för tredje gången och sista backen upp till porten känns oövervinnelig så sitter det fint att kunna drömma sig tillbaka till en solstol och ett glas färskpressad mangojuice på en strand inklämd mellan dimhöljda berg.

Utställningen pågår 10/11-24/11 på Café Mineur, Stora Nygatan 31 i Stockholm. Titta gärna förbi i samband med en lunch eller fika, Mineurerna är bland annat ena baddare på att svänga ihop smarriga baguetter!

Bland skenfrukter och antioxidanter

Den senaste tiden har jag fotograferat ätbara motiv åt ett företag i hälsokostbranschen.
Som exemplen ovan visar handlar det bland annat om nypon, blåbär och ett te som innehåller björkblad, åkerfräken och annat göttigt. Faktum är att nästan alla produkter min uppdragsgivare saluför kommer från vilda växter, varav många går att finna bakom närmaste husknut. Om man inte bor på Kungsholmen, vill säga. Vare sig man vill äta eller fotografera dessa i färskt tillstånd måste man i så fall först sätta på sig promenadbyxorna och stövla iväg en bra bit hemifrån. Kanske riskerar man i samma veva också att få hela trynet fullt av blåbärsfläckar som aldrig går bort och blödande köttsår från nyponbusktaggar…
Men det är givetvis ingenting en utpräglad friluftsmänniska som jag behöver oroa mig för.

Arg, nedsnorad och kaffesugen

Johan Strömvall Hammarstedt

Musikern, skivbolagsdirektören och antiförfattaren Johan Strömvall Hammarstedt har i dagarna släppt boken ”Att förhäxa och förhåna, att provocera och uttråka” som innehåller ett urval av hans dikter från de senaste fyra åren. När jag träffar honom bara någon vecka innan för att ta en bild till omslaget är han mitt uppe i en nätdebatt som blossat upp efter att han publicerat ett kritiskt blogginlägg omfattande allt från snorsugsfilter till defekta porttelefoner, Sverigedemokraternas växande stöd och destruktiva vinstintressen inom vård och skola. Dottern Mädchen, som är sjuk, snörvlar och lyssnar fascinerat på farsgubbens utläggningar. Jag har ännu inte haft möjlighet att få läsa diktsamlingen, men om jag känner Johan rätt så är den välformulerad och sparkar i många riktningar. Framför allt uppåt.

”Att förhäxa och förhåna, att provocera och uttråka” ges ut av Flacon Recordings. Smakprov på Johans texter hittar du här. Och givetvis har ingen tobak nyttjats i flickebarnets närvaro.

Make like a tree?

Cradle to Cradle uppmanar oss att efterlikna naturens kretslopp och helt eliminera sopor som koncept. Vad sägs till exempel om komposterbara kläder eller glasspapper som smälter i rumstemperatur och innehåller växtfrön?

För ett par månader sedan besökte jag på uppdrag av tidningen Camino en kombinerad föreläsning, modevisning och workshop på Konstfack i Stockholm. Evenemangets huvudattraktion, den tyske kemiprofessorn Michael Braungart, klassas som något av en miljöns superhjälte. Tillsammans med arkitekten William McDonough har han grundat Cradle to Cradle, ett grönt framtidskoncept som siktar högt.

Enligt Braungart är de insatser som görs idag för att minska vår negativa miljöpåverkan oinspirerande och uddlösa. Och visst känns det överlag som att dagens tänk mest handlar om att generera lite färre (men väldigt välsorterade) sopor, skära ned på giftutsläppen med några futtiga procent och… ja, helt enkelt trista regler och begränsningar som i slutändan ändå på sin höjd bara gör oss lite mindre dåliga? Världen skenar i motsatt riktning och vi måste våga sätta målen högre än vid någon sorts lam skadereducering. Vi behöver fokusera på att lämna positiva ekologiska avtryck… eller inga avtryck alls.

Kan Cradle to Cradle vara lösningen på världens miljöproblem?

Camino nr 18 som innehåller mina bilder från tillställningen och Johanna Ståls intervju med Michael Braungart finns snart ute i butik!

Robyn – Dancehall Queen

Robyn på Popaganda 2010

Första dagen av årets Popaganda (27-28 augusti) avslutades med en svettig, sprattlande urladdning som fick festivalbesökare av alla sorter att släppa taget om sin svindyra miniatyrölflaska och rusa ut från serveringsområdet för att ge sig hän i ett böljande människohav av eufori och… jo, jag tror minsann att det var stolthet som lyste i mångas ögon. Robyn verkar onekligen gå hem i alla läger sedan fem-sex år tillbaka. Finns det någon i detta land som missunnar henne den framgång hon upplever såväl på hemmaplan som på andra sidan Atlanten? Inte vad jag vet. Det känns som att alla har följt hennes utveckling och kan historien om hur hon har kämpat, gått sin egen väg och med hjälp av talang och hårt arbete tagit sig till den position hon har idag. Alla gillar Robyn helt enkelt.

Vad gäller hennes klädstil, däremot… Tänk om jag skulle ta på mig en sån liten jacka? Hur skulle det se ut? Ja, det får vi aldrig veta.

Greenwich Mean Time +8

Filippinerna är ett land som befolkas av barn.
Smutsiga, trasiga, hungriga, fattiga, modiga, stolta och helt vanliga barn.

Min avsikt är inte att publicera ännu ett tårdrypande vittnesmål från en plats på andra sidan jorden som präglas av misär och svårigheter. Visst stämmer det att Filippinerna lider av korruption, fattigdom, prostitution och annat elände (bara i huvudstaden Manila uppskattar man att det finns ungefär 60 000 gatubarn), men bland alla de bilder jag tog under vårt månadslånga besök har det faktiskt varit svårt att vaska fram tre som inte föreställer skrattande, lekande barn. Barn som avslappnat tjoar och spexar framför kameran. Vart vi än begav oss i landet så möttes vi av ungar vars ansikten sken som om de bodde i självaste Bullerbyn … och inte alls i skitiga skjul med papperstunna väggar i gränder som stank av rutten mat och avlopp.

Jag tror inte att dessa barn har utrustats med någon sorts övermänsklig inre styrka, en unik förmåga att kunna lägga sorgerna åt sidan, kämpa vidare och se ljus i allt det mörka. De är inte annorlunda än barn i Sverige, USA, Sydafrika eller någon annanstans i världen. Det handlar om att de helt enkelt inte har något annat val.