På vinden kan ingen höra er skrika

”Nu ska vi bli snäppet allvarligare här i Knesset.”

Så brukade Kristian Luuk säga i mitt gamla favoritprogram från mitten av nittiotalet. Det år jag kanske allra främst förknippar med minnen av Luuk och hans pratsjuka paneldeltagare är 1995, det som sedan kom att bli Tobleroneaffärens år. På den tiden hade vår nu så folkkäre programledare fortfarande en hel del hår i behåll, skivförsäljningen blomstrade ännu ohotad och en femtonårig pojke med hålfotsinlägg och nyligen havererad bordtenniskarriär satt hemma i sina föräldrars källare i Trollhättan och njöt av den kortvariga aktning han uppnått genom att vara först i klassen med att skaffa page.

Några år efter Luuks genombrott i tv-rutan, närmare exakt 1998, knådade samme unge man fram de skulpturer ni ser nedan till ett soundtrack bestående av Warp-techno, triphop och Ralph Lundstens meditationskassetter. Glädjen som sprungit ur forna frisyrrelaterade framgångar hade sedan länge förbytts i ett klädsamt svårmod. Pagen hade förvandlats till en mohikanliknande skapelse hämtad från Marvels serievärld och fått sällskap av nitar, näsringar och en allt annat än munter uppsyn. Han hade drabbats av keramikdjävulen och tillbringade ofta flera timmar efter skoldagens slut i Magnus Åbergsgymnasiets sal avsedd för drejning och krukmakeri.


Anno 1998.

Såhär i efterhand minns jag inte vad jag hade emot att ge figurerna armar och ben, men jag antar att det fanns en poäng med att utelämna dessa. Ett syfte så djupt att det enbart kan utläsas och förstås av en bekymrad 18-åring som överkonsumerar rökelse, tapetserar väggarna med sammetsdraperier och lusläser böcker om ockultism, magiska ritualer och ond bråd död.

Det har hänt mycket sedan dess. Jag har avslutat mitt medlemskap i Dragon Rouge, skänkt bort mina jongleringsbollar och slutat citera Anton LaVey i tid och otid. Utan att på något sätt vilja förringa mitt yngre jag eller de människor som är hängivna den estetik och de idéer som har nämnts här, betraktar jag nu sedan länge denna period av mitt liv som över. De senaste åren har jag inte ens sneglat mot secondhand-butikernas tidigare så lockande drivor av till synes orörda Dean R. Koontz-böcker. Och så trodde jag att det skulle förbli. Fram till häromdagen, då jag helt omedvetet råkade köpa en deoderant av modell roll-on med namnet Mystic Scent på Ica. Ren slump? Inte en chans i helvetet. Detta kan bara betyda en sak – mörkret finns fortfarande inom mig och kommer snart att ge sig till känna i form av ett oövervinneligt begär efter keramiskt hantverk. Kavaletten kallar. Cirkeln måste slutas.

Så gräv fram ditt gamla ex av Necronomicon, släng på en Portishead-platta och tänd minst två pinnar rökelse från Indiska. För nu ska vi bli snäppet allvarligare här i Knesset.

3 thoughts on “På vinden kan ingen höra er skrika”

  1. Hjälp! Jag minns bannemig alltihop! Jag minns (på riktigt) ditt otroligt långdragna och aningens anala arbete med sen gänglige keramikmannen. Jag satt bredvid och knådade på något sedan länge bortglömt alster medans du satt och pillade i all evighet, amen, men din långa farbror.

    Snygg sammanfattning av ett passerat decennium!

  2. Susann: Tack! Ja, faktum är att det gick så otroligt långsamt under vissa perioder att människor kom fram och petade på oss båda för att utröna vem det egentligen var som var gjord av keramik. På hedersord!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *