Magandang gabi (Go’kväll)

Jag har inte glömt er, min trogna trehövdade läsarskara. Men så länge elektriciteten fallerar ett par gånger om dagen och uppkopplingen på det lokala internetcaféet pendlar mellan noll och snigelfart så kommer det även fortsättningsvis att dröja ett tag mellan mina inlägg.

Sedan snart två veckor tillbaka befinner vi oss i Filippinerna – spökapornas, tuppfäktningarnas och de kritvita strändernas land (nej, jag har inte tagit några bilder av tuppfajter – det är inget för en bräcklig gräsätares ögon). Filippinerna är ett relativt enkelt land att resa i. Eftersom nästan alla här talar utmärkt engelska har jag tämligen lätt att göra mig förstådd på min hemmagjorda blandning av västgötska och väl valda citat ur amerikanska filmer. Här kommer lite breaking news: i veckan som gått har jag äntligen gjort de fyra utedyk som utgör sista etappen av min dykutbildning och kan härmed officiellt bocka av den utmaning jag antog hemma i Stockholm för snart över en och en halv månad sedan!

I övrigt tänker jag tills vidare fatta mig kort: jag lever, frodas och har det förbaskat bra.

Bonnröta!

Otur
Bonden har turen att gästas av Otur.

Ikväll spelar eleganta popstjärnan Otur på Bonden Bar i Stockholm! Bilden ovan togs under en ljummen junikväll inte helt olik denna och jag kan varmt rekommendera er att bege er dit för att svänga era lurviga till ett soundtrack som passar årstiden ypperligt. Vi ses där!

P.S. Här kan ni lyssna på ett smakprov från Oturs kommande album och se fler av mina otursbilder. D.S.

West Side Story

Lägg inte band på mig, Bovallstrand.

I helgen drog jag västerut för att spendera tid med min familj. Förutom att agera flytthjälp, spela Nintendo 64 och inmundiga den obligatoriska pizzan (Trollhättans kebabsås har för närvarande 1153 fans på facebook) hann jag även med en avstickare till kusten tillsammans med mina två bröder. Jag mådde som en ingift prins från Ockelbo! Barndomens somrar med solvarma klippor, vita badskor och messmörsmackor i kylväska gjorde sig starkt påminda.

Samtidigt infann sig som en måsskit på kulglassen en annan flyktig men välbekant känsla. Det är ju något visst med att återvända till sina geografiska rötter; att besöka platser som man har tillbringat en betydande del av sitt liv på. Rätt vad det är kan man råka falla tillbaka i sitt gamla jag och glömma allt som har hänt sedan man gav sig av därifrån. På både gott och ont.

Hundrasdagar

Kära folkmassa.
I ett försök att avdramatisera det så viktiga första inlägget har jag valt att sätta en ordvits som rubrik och ägna resten av utrymmet åt en bild på en Gotlandsstövare. I och med det kan jag konstatera att denna blogg går en ljus framtid till mötes. Från och med nu kan det bara bli mindre förvirrande! Eller…?